(nor)way to go

oj vad länge sen man bloggade! känns nästan lite skumt att bara skriva i tomma intet. eh, iaf. Kanske ska berätta lite om vad som häde igår.. för igår HÄNDE det grejer! Liza har redan skrivit om den fina frukosten som jag faktiskt hade sett fram emot att skriva om. jaja, får blir en annan gång. Gillar att skriva och höra om vad folk äter men iaf så satte vi oss bänkade framför datorn efter den ordentliga frukosten och började ringa på lägenheter. Efter typ fem samtal tog pengarna på mobilen slut! fatta! hundra spänn sådär. norska spänn dessuton.. Erik har sagt att alla i norge har abbonemang i stället för kontantkort. Fattar varför nu.

Vi hade precis tänkt åka till oslo då vi uppdaterade finn.no (bostadssidan) tror ni inte det helt omöliga hände då?! det kom upp väääääärsta bostadsannonsen som var ett kollektiv och hade precis den hyran vi suktat efter. Vi läste knappt klart annonsen innan vi åkte in till stan för att fylla på mobilen, sen åkte vi hem. Vad vi inte märkt var att vi missat ett samtal från lägenheten vi ringt på! gad vilken panik det blev. Alla hoppas dessutom att han inte skulle ringa när vi åkte tunnelbana för då skulle det varit kört för oss, det gäller att ha bra intryck från början. När vi närmade oss vårt soffhem ringde det igen! Liza svarade och allt lät sååååå positivt och hon sa "vi kan komma och kolla på den NU!" Paniken och stressen steg ännu mer när vi märkte att stället vi skulle till hade en ganska komplicerad resa. Klockan tickade och vi insåg att vi aldrig skulle kunna komma i tid. Skulle detta blir samma öde som för visningen vi skulle gått på dagen innan? skräcken tog tag i oss med ett järngrepp och alla ställde samma fråga i huvudet "skulle vi hinna?"
Vi tog iaf t-banan till oslo, sen skulle vi ta bussen till holmlia men vi hittade inte busstationen så vi gick tillbaka till stationen och tog tåget istället, det gick fint och vi bytte snabbt till buss efter tåget. När vi kom till stället som hette Åstun, som låg lite utanför Holmlia kom vi på att vi inte kom ihåg vad det var för husnummer! Emelie hade ändå någon känsla av att det var 49. så vi ställde oss framför hus nummer 49 och ringde Are, som skulle ta emot oss. Tror ni inte Are stod i fönstret och vinkade till oss just då vi sa att vi inte hittade. hoho.
Lägenheten var som ett kedjehus och var supermysigt förutom att det var rätt rejält stökigt. Sex rum bestod den av och ett skitfint kök och frächt vardagsrum. Jag tänkte att verkligen alla svenskar skulle nappa på denna och hade säkert redan varit o kollat på den. MEN MEN MEN ! vad fel jag hade! Are var superpositiv, smått överlägsen men sååå positiv till oss.Are måste ha älskat oss och kanske dessutom sett desperationen i våra ögon. Så fort vi gått genom allt med lägeneten fick vi den! VI FICK DEN! För er kanske det bara var en lägenhet, som dessutom ska delas med tre andra och som vi bara ska bo i i två månader men förr oss var/är det himlen.
Vi gick fel rätt mycket innan vi hittade till stationen igen men vad gjorde det? vi hade lägenhet! Vi har lägenhet! Vi har ett hem! Vi bor i Oslo! SING HALLELUJAH!

Gad nu börjar jag få ont i benen av att hålla uppe datorn. Sitter  i ett litet hörn av rummet som är fyllt av packning. Emelie stickar, som hon för övrigt inte vill lära mig av någon konstig anledning och Liza börjar komma in i sin bok, inte vilken bok som helst, utan "Ett förmånligt parti" av Silvia Andrew. Den handlar om Francesca och Marcus.. ni kan nog räkna ut vad det är för slags bok av den informationen.

Förresten har i kanske jobb genom Lizas syssling Emelie. Ska höra mer om det på tisdag... så vi väntar med spänning! Nu kanske jag borde sluta. Emelie säger att jag inte ska skriva en roman. FÖRRESTEN! maria! du är sååå välkommen. Du kommer säkert glömma bort allt som har med indien att göra och bara ta ditt pick o pack o komma hit. I know you. Var förberedd på en rätt stor inköpslista till oss.

Nu måste jag sluta. Den delfinprydda toan kallar! och hörni! skriv komentarer, det är askul!
hade!

/Nina